Idag kämpar ungdomarna hårdare än på länge. Vuxenvärlden som
för 100 år sedan började när man var 14 år och konfirmerats, började för 50 år
sedan mycket senare. Nu är vi tillbaka till en tidigare start av vuxenvärlden.
Ungdomar trycks in i allvaret allt tidigare. Trots curlande föräldrar. Det
finns en målmedvetenhet som aldrig förr. Och samtidigt finns det förmodligen en
större del än någonsin som inte finns ”någonstans”. Som inte finns i skolan,
inskriven på arbetsförmedlingen eller som jobbar eller går på soss. Som ändå
finns och gör vadå? Parasiterar på sina föräldrar? Sitter hela nätterna framför
datorn och arbetar sig in i ett svart slukhål? Detta bekymrar mig.
Tankar som kommer när man ser tillbaka på ”den tid som
flytt”. Och som känns naturliga att tänka så här 40 år sedan den underbara
skoltiden på Katedral slutade och plötsligt skulle man yrvaket hitta på något.
För mig var det naturligt att jobba och läsa. På ICA och på SSS. Och
statskunskap. Hade det funnits datorer som medfört att en otålig ung man kunde
spara ner och ändra, utan att skriva om på skrivmaskinen och använda tippex, då
hade jag valt den akademiska banan och forskat och doktorerat i statskunskap.
Nu blev de en helsikes massa poäng ändå, men utan den tålamodskrävande
avhandlingen. Men nästa gång jag använder det alltför generösa
utbildningsystemet så skall jag skriva in mig på litteraturhistoria. Skulle
gärna forska om hur Strindberg uppfattas blå, röda och opolitiska
litteraturkritiker. Och motsvarande analys på Ingemar Bergman.
Nu väntar min morgonpromenad. Och hustrun protesterar som
vanlig när jag väcker henne, men skiner snart ikapp med solen därute. På
vinterhalvåret är det bara hustrun som skiner. Trots att vi båda mår dåligt av
det svenska klimatet och det tungsinne som det ger upphov till. Men det berikar
säkert litteraturen.
Växjö 20130608